Att döma hunden efter håren – V75 Jägersro

Jag hyser ingen som helst önskan att föra någon politisk diskussion i denna blogg, även om jag förvisso är helt klar över min egen politiska kompass. Tycker nog jag kan navigera förhållandevis smärtfritt, utan någon märkbar grundstötning rörande någon av partiernas olika ideologier och kärnämnen.

Rasister föraktar jag, oavsett deras etnicitet, oavsett om man heter Svenne Larsson eller Muhammed. Tillika hyser jag mer respekt för en hink med sågspån än den jag känner för vilken random SD:are som helst. Men, med det sagt, är det hög tid att ta itu med integrationsproblematiken. För det är just i integrationen problemet ligger, inte huruvida man är vit, röd, gul eller svart. Att förutsättningar ser olika ut även för landets alla Svenssons, och då tänker jag på alla med efternamnet ”Svensson”, är även det en sanning, samtliga dessa går givetvis att finnas i samtliga socialklasser, från högt till lågt. Skillnaden är dock att vi inte dömer dessa som en homogen massa.

Skulle majoriteten av landets Svenssons förpassas till specifika ghetton, i mångt och mycket gå på bidrag och som grädde på moset ha svårt med språket, är det givet att dessa inte kan integreras i, skaffa jobb och känna samhörighet med det svenska samhället. Det kvittar vilken grupp vi plockar ut och ger dessa förutsättningar, självfallet kommer problemen bli större här, oavsett om vi pratar integration, framtidsdrömmar eller risk att inleda en karriär inom brottets bana.

Enligt mitt sätt att se det, borde kraven på de som vill söka asyl eller invandra till Sverige, som på något sätt vill ha ”vår hjälp”, höjas. Men, när vi höjer kraven på andra, bör vi också göra detta på oss själva. Inte genom mer bidrag eller andra förmåner, men genom en bättre integration. Som det är nu ”sopas problemen” under mattan, man ”skyfflar folk” till samma bostadsområden, folk ges en stämpel, beroende på var man bor och visst ser förutsättningarna och förväntningarna annorlunda ut för någon som bor på Djursholm respektive i Rosengård. Som sittandes någonstans mitt på skalan, boendes i en småstad, har man så klart sina egna fördomar om såväl ”de rika”, som ”de fattiga”. Den största och farligaste fördomen, är att tro att man själv inte har någon. Men, skulle vi integreras bättre med våra nya vänner och medborgare, skulle fördomarna slås i spillror, när vi lär känna varandra. Man ska inte döma hunden efter håren.

***

Själv är jag uppvuxen i en liten skethåla, för att uttrycka sig så rakt, koncist och rättvist man bara kan. Månne bor jag i en marginellt större håla nu, men den här är åtminstone tämligen gemytlig och trivsam ur flertalet aspekter. Nåväl, när jag växte upp fanns det en del invandrarfamiljer i tidigare nämnda håla, företrädelsevis iranier. Gemene man såg måhända på dem som ett exotiskt inslag på sta’n och somliga hade säkerligen en något misstänksam inställning till dem. Själv hade jag flera iranier som kompisar under högstadietiden och oavsett om familjen ifråga var mer eller mindre välbeställd, mottogs man alltid med en öppen och varm famn. Kaffe och hembakt bröd var det minsta som alltid togs fram.

Till detta kan man dra paralleller till hur man behandlades hos en del kompisar (läs: S k ”etniska svenskar” som jag själv) som ändå kunde vara ens bästa vänner, under såväl mellan- som högstadiet. Man fick fint vänta på ”Olles” rum, tills Olle käkat färdigt innan vi kunde leka vidare. Att bli bjuden på mat, middag, whatever, tillhörde undantagen hos Svenssons, jämfört med vilken persisk familj som helst, där det snarare tillhörde regeln, att bli bjuden. Hur var det nu med gästfriheten och generositeten? Man ska inte döma hunden efter håren.

***

Läste häromdagen en artikel i skräpbladet, vilken fick mig att höja på ögonbrynen. I mångt och mycket kan jag tycka att Sverige har skapat sina egna problem kring invandringen, i och med nämnda integrationsmisär och att vi hushåller med våra resurser på ett aningen bakvänt sätt. Men, om man nu bara ska döma av nämnda artikels något knapphändiga bakgrundsinfo är inga människor perfekta, så inte heller världens asylsökande. Om man nu flyr ett land i krig och från risken att bli dödad, hur kan man då ha mage att ha synpunkter på var man hamnar, när ett annat land tar emot en och ger en mat och husrum? För så djävligt kan väl ändå Jämtland inte vara? En flyktingförläggning är tänkt att vara ett tillfälligt boende, att då ha för höga krav gynnar ingen. Ytterst sällan jag är överens med skribent Mellin, men här tvingas jag göra ett undantag.

Nåväl,  det är vår okunskap, vår rädsla för det främmande och i viss mån även artiklar lik den ovan, som ger bränsle till elden. Tänkte på det häromdagen då jag varit och ekiperat mig. Halvvägs hem stannade jag till, om än motvilligt, på Gyllene Måsen i Sveriges tråkigaste stad, för att stilla hungern med lite bukfylla. Ibland har nöden som bekant ingen lag. När jag väl fått mitt krubb och burit bort det till ett bord med utsikt över parkeringen, noterar jag att bara något bord bort sitter ett ansikte jag känner igen. Jag känner inte vederbörande, men vet att han är spelkund hos Hagakiosken, månne är han till och med andelsköpare till mina system? Faktum är att vi bor inte så långt bort från varandra, bara något kvarter eller så, jag vet för att jag passerar deras hus till och från jobbet varje dag.

Skulle jag nödgas gissa hade jag först trott de var romer, men min fru hade hört att de var från Irak. Strunt samma.  Hur som helst hade även den äldre gentlemannen och hans familj, fru och döttrar antar jag, funnit det bäst att stanna till under resan hem för att smörja kråset med lite jänke-fast-food. När vi satt och käkade trillade tjugofemöringen först inte ner, jag kände igen den äldre i fråga men kunde först inte placera densamme. Mitt intryck de gånger vi stött på varandra är att han är försynt, men rejäl och alltid glatt hejandes.

När vi smörjde kråset kunde jag se blickar från borden runtomkring. Främst från yngre, kvinnliga, blonda förmågor som månne inte sett så mycket av livet, man går på vad andra säger, ”för så måste det väl vara”? En ”utlänning” behöver inte nödvändigtvis vara särdeles högljudd för att de inskränkta ska störa sig, det räcker att ha en något mörkare hudfärg och nyttja ett språk de inskränkta inte förstår, så får direkt våra mörkhyade vänner misstänksamma blickar mot sig.

Men, ånyo, misstänksamhet gentemot främlingar och det främmande, finns överallt, inte bara hos oss svenskar. Föreställ er bara om ”Darin-Hansson” och undertecknad skulle sitta på Gyllene Måsen i Bagdad eller valfri stad i mellanöstern. Vi skulle antagligen också få blickarna på oss där vi satt, glufsandes på Big Macs, bräkandes på obegripligt bred skaraborgska, bleka som två påsar mjöl…

Just därför blev jag extra varm inombords, ögonblicket därpå. Bakom mig hade en gråhårig äldre Svensson suttit och inmundigat lite hederlig skräpmat från Onkel Sam. När han väl var färdig lommade han ut till parkeringen och bara någon minut därpå ser jag vår från utlandet ättade spelfantast, med det långa benet före det korta, snabbt som tusan rusa fram till bordet där den äldre ”herr Svensson” suttit, för att sedan rusa mot utgången och ut på parkeringen. När han öppnar ytterdören ser jag att han håller i en tjock plånbok i sin ena hand. Kort därpå ser jag hur han precis hinner stanna den äldre herr Svensson och ge densamme sin plånbok. Efter väl förrättat värv släntrar han ånyo in i snabbmatsrestaurangen och passerar mitt bord med det bredaste av leenden, glatt påhejad av sina damer, med ett samvete renare än Moder Theresa själv. Undrar hur många ur begåvningsreserven, vilka röstar på SD, som hade handlat likadant? Jag riktigt såg hur de unga blondinerna, två bord bort, fick hela sin världsbild omkullkastad, månne av en rättskaffens man från Irak? Man ska inte döma hunden efter håren.

***

Travet då? Debatten om att sko eller inte sko? Eller var det att sko sig på någon annans bekostnad, hästens? Debatten liknar ett skyttegravskrig från Verdun, vad mer kan man säga? På västfronten intet nytt. Man har växlat skottsalvor en tid nu. Jag har förståelse för argumenten hos båda parter och givetvis måste det vara tråkigt som tränare och ägare till en häst som måhända är utpräglad vinterhäst, om man inte någon gång kan få köra denna just barfota under ”sin bästa säsong”. Med argument tillika faktum som att Boden tillhör en klimatzon och Malmö en annan, att skicket på banan torde vara avgörande och inte vilken månad väggkalendern säger det är, borde väl beslutet vara enkelt? Eller? Visst borde väl tränarna själva få välja balans på sina hästar?

Det är lätt att tycka att baserat på ovanstående är det inte ens en frågeställning värd att ödsla minsta tankeansträngning på. Dessutom, hästar föds ju barfota, inte sant?

Ändock, jag håller inte med. Frågan är inte svart eller vit, så är det, det finns grader i helvetet och livet är allt som oftast en gråzon, så även denna fråga. Men, debatten eskalerade och fick ATG/ST att agera i och med den nyligen passerade händelsen på Åbytravet, skandalen om man så vill, där tre hästar blödde från hovarna. Som bekant var det ju hästar från stallen Goop, Kolgjini och Nurmos vilka drabbades. Nu rådde det väl inte konsensus huruvida samtliga tre fall var relaterade till banunderlag och lämpligheten i att köra barfota just denna dag, med just dessa tre hästar. Icke desto mindre, samtidigt kan vi konstatera att hade samtliga tre hästar gått med skor, hade vi högst sannolikt inte heller haft tre hästar med blödande hovar.

Mina kunskaper om hästar, konsten att sko och balansera hästar samt rent allmänt om banjobbarnas otacksamma uppgift att hålla banunderlaget fint vintertid, är i det närmaste helt obefintliga. Men, om nu tre av landets bästa tränare inte kan värdera risken för hästen kontra vinsten i barfota bättre än i ovanstående scenario, då undrar man vilka av tränarna som tror sig rätteligen kunna göra detta varje gång, när vinstpengar, ägarnas intressen och hästarnas väl till syvene och sist ska ställas mot varandra? Med detta sagt vill jag inte på något vis utmåla tränare i gemen som profithungriga och samvetslösa individer, de är oftast snarare tvärtom djurvänner med stort hjärta. Likväl, barfotakörning kan de facto, ibland vara skillnaden mellan förstapris och månne knappt en matlapp.

Om vi kan enas om någonting i denna fråga, det vet jag inte, men fram tills nu har man fått höra att skorna knappt gör någon skillnad att rycka, men helt plötsligt hör man från samma håll ramaskri i just detta ärende, om det nu blir barfotaförbud vintertid.

Avslutningsvis är min åsikt klar. När vi slänger på vinterdäcken, kan för min del gärna kusarna få gå med skor ända fram till att vi bilister slänger på sommarsulorna, mer eller mindre. Då vet alla vad som gäller. Att gissa travet är svårt nog som det är vintertid och detta dribblande fram och tillbaka, med mörkningen av vilken balans man ska köra på, gärna in till starten ska gå, är ett aber. Låt våra fyrbenta vänner spara sina hovar till våren kommer. Det gör spelarnas liv lättare, men framför allt slipper vi se blod och lidande på våra banor. Det är väl ändå inte den uppmärksamheten och dylika skriverier kring trav, vi vill ha i media?

***

Morgonens omgång på Jägersro då? V75-1 är väl i det närmaste ”klar”, förutsatt att Calvin Borel håller sig till rätt gångart. Normalt tycker jag illa om att hävda att en häst är klar, så är det aldrig i trav, men vid felfritt har jag likväl svårt att se någon annan vinna. Jag spikar på andelssystemet, just därför spelar jag så klart emot på mina backup-system, men jag tror och hoppas Lugauer ska fixa biffen denna gång.  Vill man ändock inte spika, tycker jag det blir streckkrävande, upp till sex till åtta streck för att någon form av trygghetskänsla ska infinna sig.

V75-2 känns som en repris på föregående avdelning, med den skillnaden att jag inte ser en given spik men väl att man nog behöver lika många garderingsstreck som i första, för att slippa den värsta ångesten.

I V75-3 går jag kort på samtliga system och utelämnar faktiskt en av de mest betrodda tidigare i veckan. Nu får förvisso 11 Knows Nothing möjlighet att gå bakifrån, eller snarare, ekipaget tvingas till det i och med startspåret ifråga, men om inte Dreams Take Time, Harry Haythrow och Overtaker by Sib tokkrigar initialt, tror jag det rör sig om just dessa tre.

Ofta får man sig till livs att i lärlingsloppen skräller det, strecka på rejält! Visst, från gång till annan smäller det på rejält, men i vissa omgångar kan dylika lopp vara riktiga sparditon.  Denna lördag tror jag V75-4 kommer kräva ett fåtal streck. Nu har månne inte Frank Nilsson rosats för sina V75-insatser under 2014, likväl är han en av avdelningens mest rutinerade kuskar och epitetet lärling känns månne något malplacerat på just Frank. Många kommer här spika Quantum Outlook och det med rätta. Dock, på andelsspelet och en av backup-lapparna vill jag lik förbaskat få med Dencos Nemo Kilab från stall Heiskanen då jag tycker hästen är bättre än raden.

I övriga löp vill jag hänvisa till systemen nedan för att få viss insikt i hur jag har tänkt.

(I sedvanlig ordning mailades systemet till butiken under torsdagskvällen och sedan dess har det tillkommit strykningar, som ni kan se är Takters ekipage struket i sista avdelningen. Denna omgång kör vi sällsynt nog efter turordningen.)

Ofta brukar jag posta systemen sent på lördagen för att hinna göra några kompletterande matematiska system och därefter slänga upp inlägget på blogget. Denna vecka vill jag dock ha lördagen fri till annat, därför har jag gjort några matematiska redan idag fredag.

 Andelsspel & Jokersystem tippas åt Hagakiosken – tio andelar
(Klicka på bilden för större version!)
V75-150103-Jägersro-joker-Hagakiosken
Matematiska back-up-system
V75-150103-Jägersro-eget-matemat

Skulle smaka fågel att börja årets första omgång med en sjua. Nu kör vi! Enjoy!

(Tyckte du detta inlägg var något att ha? Då kanske det finns fler krönikor eller intervjuer, som faller dig på läppen här.)

 

Annonser

Om generationxpunktse

Intressen: Poker, trav, mörk lagrad rom, single-malt-whisky, musik & litteratur samt en hel del annat.
Det här inlägget postades i Om allt och inget och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Att döma hunden efter håren – V75 Jägersro

  1. Vinnarskalle skriver:

    Många tänkvärda ord där… Ser också att vi tänkt lite olika med dagens system… Önskar dig givetvis sedvanligt lycka till! 🙂

  2. Raspberrybranch skriver:

    Börjar nya året med fyra rätt, blev svårt igår, även om spiken Calvin Borel satt. Lite nedslagen blir man när samhällsutvecklingen känns som ett sluttande plan ( kanske extra blödig som småbarnsförälder ) och hur det egna ansvaret devalveras i alla sammanhang, någon annan ska ta vid……alltid minsta motstånd.

    • Vi får ta nya tag denna vecka, känns som det kan bli skapligt med pengar, även om det på förhand finns några givna storfavoriter. Emellertid, på Romme skräller det till då och då.

      Håller med och känner igen mig i det du skriver, sedan man själv fick barn ligger empati och förståelse, en högre toleranströskel, närmre till hands än tidigare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s