Farsan, morfar och jag – trav nu och då

En spelbong singlar mot marken, någon suckar tungt och längre bort i spelhallen hörs genom sorlet ett segerrusigt glädjetjut. Minnena från Axella som liten grabb, förtvinar aldrig och mången gång därefter har scenariot upprepat sig. Det är en återkommande syn, dag ut och dag in, på landets travbanor. Flera dagars pluggande, många timmars ångestfyllt svettande och tandagnissel över vilken hästkrake som denna gång ska få ett majestätiskt ensamstreck. Vilket ekipage är denna omgångs bästa och oomkullrunkeliga spik? När systemet väl börjar anta sin slutgiltiga form, infinner sig lugnet och den spända förväntan gör sig gällande. Har man tur är det tillika en vecka då man ämnar besöka banan, för att åtnjuta adrenalinets pumpande genom kroppen, på plats.

När man som liten parvel åkte med morfar på trav, började nämnda adrenalin pumpa och känslosvallningarna yttra sig redan innan man hunnit innanför grindarna. Kanske inte hos mig, men väl hos stundom hetlevrade morfar. Det kunde ibland osa svavel från den grå 144:an om de sakta ringlande köerna in på Axevallas parkering. Men, så snart vi kommit in, parkerat och med spänst i steget och med lätta ben gick mot grindarna var köerna som bortglömda. Morfar kände inte alla, men det var så jag upplevde det. Inte p g a sin anställning på järnvägen, men väl som frilansande journalist. Flera av lokaltidningarna såg morfar som en uppskattad skribent, men inte bara Borås Tidning och Alingsås Tidning publicerade gubbens alster, även Göteborgsposten och andra större tidningar tyckte det stundom var värt att kosta på sig lite bläck på morfars artiklar. Morfar var en outsinlig källa av info om vem som ägde den och den hästen samt vilka spelare som spelade tuffare än andra. Kuskarna kunde han utan och innan, Svanstedt och andra hade han gjort reportage om. Vintertid satt han ofta med gubbarna på ”sitt bord” i fiket, där han hade en given plats, sommartid var vi oftare på läktaren.

Mest uppskattade jag dock när min egen farsgubbe var med, när tre generationer parkerade vardera ändalykt i bilen för att styra kosan mot den bana vilken var gällande för dagen. Å ena sidan tror jag farsan och morfar trivdes bra i varandras sällskap, de delade ju dessutom travet som gemensamt intresse, men å andra sidan var det en påtaglig rivalitet om vem som tippade ”bäst” och hade flest rätt för dagen. Jag tror många känner igen sig där, om det sedan är mot farsgubben, eller en polare i gänget: Har man nu torskat på att gå nettoplus i pesetas räknat, då är det viktigt att ha flest rätt, vi har ju alla vår stolthet att tänka på, ända fram till nästa gång, då miljonerna ska bärgas…

***

Tidigare i år, närmare bestämt i februari, fick jag nöjet och äran att träffa Ivar Bjordal, från Stall Travtips, över en kopp kaffe. Vi hade ett mycket trevligt samtal där vi diskuterade högt och lågt om travrelaterade samtalsämnen. Vi, som flertalet andra, var överens om att något måste göras. Travspelet befinner sig i dagsläget i en prekär situation där omsättningen är vikande, våra travbanor blir alltmer folktomma och där konkurrensen om spelarna hårdnar. Vi har inte bara lotto och stryktips att fightas mot, utan även utländska spelaktörer som erbjuder spel på allt mellan himmel och helvete, mellan trav och melodifestival, om man så vill…

Självfallet kom Solvalla på tal och bilden Ivar målade upp var inte rosenskimrande. Jag hade hört det förut, från många håll och herr Bjordal bekräftade den bild jag fått uppmålad för mig. Nu var det många år sedan jag var på Solvalla, jag tror faktiskt inte jag varit på Solvalla i vuxen ålder tidigare, utan senast var det som liten skolpojk, säkerligen en 25 till 30 år sedan.

Någon dag efter mitt och Ivars gemytliga kaffepimplande i Vällingby styrde jag det bayerska stålet mot Solvalla. Några svavelosande ramsor behövdes dock inte, lika lite satt jag fast i några köer. Väl parkerad traskade jag glad i hågen genom grindarna. Först hade jag dock frågat den äldre gentlemannen i luckan om det var mycket folk på plats. Svaret jag fick var näppeligen förmedlat i dur, men måhända inte heller i moll. Mannen i luckan, ryckte på axlarna och lät mig väl förstå mellan raderna, nästintill med en suck, att det var väl ungefär så här det såg ut på vardagarna, V86 eller ej…

140212-Solvalla-V86-1

Klicka på bilden för större version

Kanske aningen för klent påpälsad traskade jag med raska steg längs med banan mot huvudbyggnaden och noterade att flera läktarsektioner var helt nedstängda. Det var bara den centrala delen med kafédelen och ovanpåliggande Kongressen vilken var öppen. När jag väl klev in blev jag dock positivt överraskad. Månne är inte Solvalla i samma fina skick som Jägersro, men förfallet är väl kanske inte riktigt lika illa som jag först trott. Visst, det finns absolut utrymme för uppfräschningar, men det är näppeligen statusen på Solvallas faciliteter som är anledningen till det vikande besöksantalet.

140212-Solvalla-V86-2

Klicka på bilden för större version

Som sagt, aningen positivt överraskad över skicket på Solvalla, men tyvärr kanske än mer negativt överraskad över det lilla fåtal travfränder som mäktat med att ta sig till banan. Ivar och andra har sagt att det var lite folk på banan, så det var ingalunda en överaskning, men att det var så här illa? Jag vet inte vem som sover, men helt klart är det så att den eller de som bestämmer, inte gör sitt jobb. Om det är bristande initiativförmåga eller rent av kompetens, det vet jag inte, månne är det bådadera.

***

Väl med tak ovanför huvudet började jag så sakteliga spankulera omkring. Kylan utomhus var påtaglig och jag uppskattade att komma in i värmen. Blev dock kallare i hjärtat av att se så få besökare på plats än vad kylan utomhus gjorde med mina nu frusna händer. Nåväl. Som vanligt på en travbana är besökarna från livets alla walks of life. Fattig och rik, stor- och småspelare, allt från hästägarna själv till vanliga svensssons.

140212-Solvalla-V86-3

Klicka på bilden för större version

Efter att sonderat terrängen på nedre våning tog jag sedan trappan upp till andra våning och fiket där. Strax därpå kikade jag in på Kongressen, men där får jag nog säga att det var skapligt med folk, utan att för den sakens skull hävda att det var fullsatt.

Just denna kväll var mitt ärende i huvudsak, som omväxling, inte spelet i sig. Jag ville mer göra en inventering på plats, var oerhört nyfiken av att se hur en typisk V86-onsdag på Solvalla numer ter sig, efter att ha hört och läst alla uttalanden i press och media. Med facit i hand var mina egna intryck av såväl negativ som positiv karaktär.  Vad som är märkligt är att det har fått gå så långt, att man har tillåtit denna nedåtgående spiral fortsätta utan att själva byta inriktning, prova nya grepp.

Jag har själv haft ett antal anställningar, samtliga inom tämligen olika branscher, samtliga på ett och annat sätt, i mer eller mindre utsträckning, relaterade till sälj och marknadsföring. Faktum är att det ofta kostar att tjäna pengar. Här var Ivar och jag rörande överens. Men, gör man det på rätt sätt, behöver det inte kosta så förbannat mycket. Vi ser ATG ödsla otroliga summor på reklamkampanjer så snart det vankas jackpot. Inget ont i det, men när det är det enda man gör som lämnar några egentliga avtryck, då är man farligt ute.

140212-Solvalla-V86-4

Klicka på bilden för större version

Man skulle kunna åstadkomma så otroligt mycket mer, om man visade sig hos sina ombud i större utsträckning, lät våra ”hjältar”, kuskar som Adielsson, Takter och Goop, stundom åka på ”Eriksgata”. Ta ut traktens lokala tränare till butikerna, låt dem förstå hur enkelt det kan vara att bli andelsägare i en häst. Låt dem, kuskar och tränare, få betalt för detta, självfallet måste de få betalt för sin tid. Ivar var exempelvis stark i sin övertygelse om att man måste låta fler ombud få del av kakan, när det kommer till uppmärksamhet. Man kan inte bara nöja sig med köpa sig artiklar (?) i Aftonblaskan där vissa butiker får stråla sig i glansen, efter att gång efter annan ha dragit in storkovan.

***

140212-Solvalla-V86-5

Klicka på bilden för större version

Men, självfallet hade jag spelat! Även om spelet denna dag inte var det primära, hade jag gjort en liten lapp. Inte kan man besöka banan utan att låta sig ha chans på guldpengarna? Sålunda gick jag in och ut, mellan löpen, och självklart kan man inte ha en omgång på Valla utan att gubben i lådan vinner minst ett löp, inte sant?

Tyvärr rök mina chanser på guldet ganska snart denna gång och jag kunde sedermera fokusera än mer på mina travfränder på plats. Det har sagts mången gång förut, men det kan tålas att upprepas. Även om man själv inte är någon ungdom längre, det är sällan man känner sig så fräsch och vital, som när man åker på trav. Jag menar, Ivar har ju inte många strån kvar på knoppen och mina egna dracula-vikar och alltmer begynnande silverstrån, gör ju att man inte känner sig som en tonåring längre. Nu är det ju förvisso så att grå tinningars charm rockar phett, som kidsen säger, likväl är man nästan alltid yngst på plats…

140212-Solvalla-V86-6

Klicka på bilden för större version

Såväl Uffe Stenströmer som Ivar var inne på samma sak. Förnya konceptet på plats, skapa egna sportbarer på banan, om man sedan driver dem i egen regi eller tar in O’Leary’s eller andra, det är ovidkommande. Om vi nu fightas mot sportspel, måltips, stryktips och fan och hans moster – If you can’t beat them, join them! Fotboll i all ära och sportbarer i all ära. Stämningen på ett fullsatt Solvalla eller för den del Axevalla, är det inte mycket som går upp emot. Möjliggör att kompisgäng kan få sig båda till livs. Storbilds-TV på väggen, där man visar fotboll och sedan erbjuder hisnande trav på plats – kan det bli bättre? Här kan iofs någon harkla sig och när hostandet slutat nyktert påpeka att ”solvallalunken” måhända inte kan ses som hisnande trav eller action…

***

140212-Solvalla-V86-8

Klicka på bilden för större version

Mitt besök på Solvalla gjorde att jag fick byta några ord med Sveriges månne vänligaste och mest service-minded (?) ordningsvakt. Travintresse hade han hur som helst och tillika många år i ryggen på just Solvalla. Den glade gentlemannen verkade uppriktigt glad när jag kom fram och ville prata trav, om Solvalla nu och då.

140212-Solvalla-V86-9

Klicka på bilden för större version

Lite senare när jag i stort var i slutfasen och mer eller mindre tänkte avrunda kvällen på travsveriges juvel (?) stötte jag på de tre musketörerna som först slängde en misstänksam blick åt mitt håll när jag stod där som en knepig filur med kameran i högsta hugg. När jag väl gick fram till herrarna i fråga och direkt började prata trav, sken de upp som solar. Vi pratade en stund och samtliga var rörande överens om att något måste göras och det snart. Slaget är långt ifrån förlorat, men vi hoppas alla att man börjar jobba i rätt riktning. Än är det inte kört, men en finlandsfärja vänder man inte i en handvändning, men man kan heller inte vänta för länge, för då går man till slut upp på torra land…

140212-Solvalla-V86-10

Klicka på bilden för större version

När jag morsar hejdå på mina nyfunna vänner tar jag en sista svängom in i kafét på nedre plan. Jag slås av att även om vårt så kära trav har nagelfarits, dels av konkurrens, dels av ignorans och månne dels pga inkompetens, helt enkelt fel folk på fel plats, så är vi spelare kvar. Många av oss brinner så förbannat mycket för det här, vi längtar efter lördagen, det byggs upp spänning och förväntningar under hela veckan och på lördagen är det äntligen dags! Jag tänker de här tankarna och i samma ögonblick väcks jag ur mina tankar då kusarna svänger in i sista sväng. Sorlet ökar i hallen, röster höjs, en del ställer sig upp, mållinjen närmas för att i rasande tempo passeras. En spelbong singlar mot marken, någon suckar tungt och längre bort i spelhallen hörs genom sorlet ett segerrusigt glädjetjut.

***

Ris eller ros? Lämna gärna en kommentar, feedback uppskattas. Mer att läsa finns här, exempelvis intervjuer med tränare som Stenströmer, kuskar som Adielsson och duktiga tippare som Ivar och Dala-Timo.

Nästa vecka kan bli en spännande vecka här i bloggen… Men till dess –  Enjoy!

Annonser

Om generationxpunktse

Intressen: Poker, trav, mörk lagrad rom, single-malt-whisky, musik & litteratur samt en hel del annat.
Det här inlägget postades i Om allt och inget och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Farsan, morfar och jag – trav nu och då

  1. Raspberrybranch skriver:

    Intressant läsning, vardagstravet för helt klart en tynande tillvaro, tror det kan bli tufft att vända…ska maila dig en egen analys om det ovan beskrivna framöver.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s